Tänk att lilla Heddlon redan är 6 månader gammal!? Näää?? Joorå. 6 månader gammal, helt rabiat och underbar som få. Bjuder på några 6-månaders-bilder på häxan som jag tog tidigare i veckan när vi var ute och jagade pokémon. Hon har ett så näpet ansikte fortfarande och pälsen är minsann på väg ut den också. Vackra och älskade lilla beastie. <3
1 Kommentar
"Jag väljer dig!" ... en fras som jag ofta hört i min uppväxt. Pokémon var på TV varje lördagsmorgon klockan.. 8 eller 9 om jag minns korrekt. Bästa starten på dagen. Misty var min absoluta favorit-människo-karaktär med sin bubblande (hah, vatten!) personlighet, Vulpix, Pikachu, Mew och Snorlax har alltid varit några av alla mina favoritpokémon.
Ooooch.. Nu har alltså Pokémon kommit som ett nytt spel, en app på telefonen där en bland annat fångar pokémon, tar över gym och kläcker ägg genom att gå 2, 5 eller 10km. VARNING! Det är väldigt beroendeframkallande. Jag drömde t.ex. inatt att jag gick 10km för att kläcka ett ägg och ur flög en livs levande malinois! Say whaaa? Jag var helt övertygad om att jag hade en malle när jag vaknade och den hette Hilda (Hilda den vilda) men lät mer som en fågel i drömmen. Insåg ganska fort att det bara var en dröm, tittade på mina hundar i sängen och log. FÖR DET ÄR EN NY DAG OCH VI SKA FÅNGA FLER (OCH FÖRHOPPNINGSVIS NYA) POKÉMON..! Hundarna är inte ute med matte hela tiden och jagar, det kaaaan ha hänt att sedan appen kom ut i Sverige har matte dragit ut varje dag helt ensam med telefonen i högsta hugg för att fånga dessa färgglada varelser och gå bortom fjärran för att finna de mest okända arter. ;) Har därmed höjt mitt dagliga genomsnitt/vecka från 10.100 steg till 19.500 steg! Månadsnittet ligger på 12.000 steg. Känns helt grymt! Har inte mått hundra den senaste tiden och försöker därför fokusera mycket på mig själv, att göra saker för min skull.. Det här har verkligen varit guld för både kroppen och aspiehjärnan. <3 GO POKÉMON GO! Hedda och jag har varit iväg på LC-träning tillsammans med Elin, Magnus, Gucci och Insa! För det första så måste jag bara säga att det var häftigt och imponerande att se dessa snabba hundar på fältet, ibland ensamma och ibland två och två. Jag vill också passa på att slänga ut ett Grattis till Elins whippet Insa som tog sin coursinglicens, wohooo! :D
Hedda varierade mellan att slå kullerbyttor i gräset, ligga och titta på hundar och hälsa på nya människor. Måste säga att det är helt okej att ha en människoglad valp... hon blev kallad för "den lilla coola" på träningen (förstås så var hon minsta hunden på plats) och jag sträckte minsann på mig också och kände sådan stolthet över denna lilla beasties attityd på plats, så pigg och härlig inställning trots värme och passivitet! Det är många som sagt att stressen på LC är oreko mot hundarna, att hundar skriker, flänger och mår dåligt. Jag kan säga det att den synen människor försökt lägga på mig över nätet om den här sporten är överdriven. Jag har sett fler stressade hundar på random agilityträningar än på denna LC-träningen. Här låg hundar tysta i sina bilar, inga utfall mot varandra vid uppvärmning/nedvarvning, inga sura miner, inga skrik. Jag säger det igen - jag är imponerad! En toppenmiljö för Hedda att fortsätta sin miljöträning på. <3 Någonting jag reagerade på som jag inte kan låta bli att jämföra med agilityn är också dessa uppvärmningar och nedvarvningar. Bara jag som upplevt att det inte pekas på så hårt i agility nybörjarkretsar? Där hundar sitter stilla i sina burar, tas ut och körs direkt på banan och sen swish in i buren igen. På LC var det verkligen inte så och det var härligt att se. Nu är detta mitt första alldeles egna intryck av LC och jag vill nästan ha en whippet bara för att kunna köra LC själv. Som någon sa på träningen, kanske får raka ner Hedda så hon kan tas för en lurcher med sin långa nos! ;) Sommaren är kort. För kort.. men vi har hunnit med en hel del i veckan, minsann! I onsdags åkte vi med Louise till en liten strand och badade. Kameran följde med, det blev väl inte megavackra bilder men de står för ett gott minne. Vi var helt ensamma där till en början, hundarna lekte runt i vind och sol. Vi levde det glada sommarlivet! <3 Senare kom någon barnfamilj och vi förflyttade oss ut på stora bryggan, där matte klädde av sig och hoppade i (efter att ha känt av vattnet några minuter)! En kanonkula för gamla minnens skull fick det bli, sen var vi plötsligt själva igen. Vi passade på att bada lite tillsammans och sen vart det dags att åka hem. Det var så kul att kunna åka iväg sådär helt spontant och ha det lattjo, jag längtar så tills jag ska ta mitt körkort för då jäklar ska vi åka runt en massor! ;) Torsdagen därefter var Hampe lite trött men himla nöjd med livet. Han låg gärna kvar i sängen och tog sovmorgon medan jag morgonkissade valpen, Hedda vaknade däremot upp på morgonen och var helt game igen, nyladdad och redo för nya äventyr. Sån energi den där lilla har, som ett krutpaket i en liten förpackning! Louise och hennes mor bjöd med oss ut till Öhr för att fika på ett lantcafé, Systrarna Skogströms Lantcafé that is. Perfekt ställe att miljö- och passivitetsträna lilla beastie (Hedda) och så får Hampe ligga och götta sig hemma i sängen så mycket han vill, tänkte jag! Jag var dessutom rätt sugen på kaffe även om det tar några minuter att brygga eget OK kaffe hemma. Såå, med en liten häxa under armen hängde jag på till Öhr en sväng. Både i bilen och på plats var Hedda så himla lugn och duktig! Hon låg rofullt i knät medan matte drack sitt efterlängtade kaffe och pratade med sällskapet om allt från de nya pengarnas utseende till dagens ungdomar. ;) Gammelvarning jajmen, men så mysigt place. Vi avslutade dagen med att hundarna fick var sitt klickerpass, Hedda håller på att lära sig studsa med frambenen eftersom hon så sött erbjöd det själv, Hampe jobbar vidare med sitt buga, som för övrigt är svårt att "befästa" somehow. Han erbjuder det ofta under klickerpassen och vi har döpt tricket men han kommer lixom inte än ihåg om jag t.ex. frågar honom om han kan göra det när vi inte klickar. Äh, det kommer väl! Huvudsaken är att han har så kul nuförtiden när vi klickar, inte alls samma stress som tidigare. <3 För att bland annat kika på klipp från när vi klickade och andra vardagsbilder så finns vi på instagram under både namnet murmilura (mer mobilbilder) och sheltieship (oftast kamerabilder på hundarna)! :) Hoppas ni har en härlig sommar! Några dagar har gått sedan Hedda drog ut sina tänder. Idag har jag fått hem det nya intyget av veterinären och vad jag kan se så såg det bra ut, utförligt och informationsrikt! Nu hoppas vi på att det duger så vi kan ställa ut henne någon gång iallafall. Woho! Röntgenbilderna fick jag igår och jag förstår vad som menades mer nu med orsak när jag ser det med egna ögon. En del av mig känner ändå att den permanenta incisiven till vänster på röntgenbilderna nedan kanske kunde fått sitta kvar och fått plats som ensam tand, men den ser ut att växa lite snett också? Mjölktanden ser märklig ut och den ville jag ju också att de skulle dra så inga konstigheter där. Nu har det som sagt gått några dagar (fem dagar för att vara mer korrekt) sedan ingreppet och tänderna på Hedda ser redan bättre ut. Hennes glugg är redan mindre och jag börjar inse vad veterinären menade med att ge bettet bästa möjliga chans. En stor lättnad är att Heddas hörntand i undre käken inte växer upp i tandköttet som jag misstänkte att den skulle göra, utan det har minsann börjat växa utåt, det ser inte lika tight ut längre! Så himla skönt. Allt som allt känner jag efter den här upplevelsen att i framtiden ska jag vara ännu mer noggrann med att berätta för veterinärer att jag vill ha all information och saker som uppkommer i ingrepp direkt till mig. Inte via partner så jag får jaga upp veterinären, inte heller i efterhand så jag hinner bygga upp min ångest och oro för min pälskling. Jag vill ha prisförslag, raka och tydliga förklaringar samt information om läkemedel innan jag lämnar kliniken/sjukhuset. Jag vill att veterinärer ringer upp mig och förklarar samt ber om godkännande innan de gör någonting. -> Jag kommer skriva till djursjukhuset och dela med mig utav min upplevelse. Det enda som kvarstår nu och som fortfarande irriterar mig är bristen på kommunikation mellan djursjukhuset och djurägaren. Telefonisten jag pratade med försökte dessutom få mig att känna mig så otroligt liten över telefon när jag ville uttrycka min besvikelse på ett trevligt sätt och det är inte okej alls att bemöta en uppriven kund så. Kan inte påstå att jag är arg på veterinären, det var antagligen rätt val att dra båda tänderna och beslutet var antagligen tufft att ta, men kommunikation tho. Kommunikation är så viktigt. Koooommunnikation. Kan inte trycka på det enough känner jag. Hade den delen skötts hade mycket sluppits. Såhär såg Heddas gaddar ut några dagar innan operationen den 7/7 (ena hörntanden hade hon tappat lagom till OP).
I mitt förra inlägg skrev jag och frågade hur jag skulle gå till väga med allt angående veterinärbesöket med Hedda där hon fick en permanent tand utdragen utöver de 4 mjölktänder hon egentligen bara skulle dra. Länk till inlägget: En permanent glugg Jag beslöt mig för att ringa upp djursjukhuset - igen. Dels kom intyget hem och det visade sig att 1) det står inte tillräckligt utförligt varför tanden drogs, 2) det nämns 2 tänder istället för en och 3) det står inte om tanden var permanent eller ej. Ett sådant intyg duger inte om jag vill prova på att ställa ut. Jag skrev en liten Kom ihåg-lapp till mig själv för att kunna vara så noggrann som möjligt och verkligen få fram alla mina tankar om ingreppet och vad jag vill få ut av samtalet: * Står fel på kvittot ang. antal tänder som drogs (och att en var permanent) * Står fel i intyget, 2 istället för 1. * Ej tillräckligt bra förklaring i intyget, måste stå att tanden var permanent också. * Be om röntgenbilder m.m * Om bettet var ett växelbett och ej gick att bedöma - varför drogs tanden? * Känns som ett misstag och de borde hört av sig innan de drog ut den. Jag ringde in, fick trycka mig vidare så att de skulle ringa upp mig när det var min tur i kön. Det gick rätt fort. Telefonisten i andra tråden var allt annat än trevlig däremot när jag berättade att jag var missnöjd med information, kommunikation och ingreppet på min hund. Hen började prata om att personalen får jobba över 4-5 timmar om jag ska få svar på mina frågor fort, tonen blev kort och stöddig trots att jag behöll mitt lugn och pratade med en trevlig ton själv även om jag gav kritik. Det kändes verkligen inte som att jag var en kund som pratade med någon som vill hjälpa mig. Jag frågade om jag kan kontakta någon chef eller liknande bara för att prata om min upplevelse och för att lätta mattehjärtat - men då sa personen att chefen har semester och kommer inte gå att nå. Jag får vänta "i kanske 1-2 veckor innan svar". "Jahapp", tänkte jag.. "Då kommer ju veterinären redan ha glömt bort Hedda, garanterat". Stor mening att försöka få fram varför då. Jag önskade henne falskt en trevlig fortsatt dag och vi lade på, enda skillnaden från innan samtalet var att jag kände bara en stor ångestbubbla i magen efteråt. Upprörd av diverse känslor beslöt jag mig för att skriva en arg facebookstatus (det var på tok för länge sedan jag skrev en sådan ändå) om allt och sen började jag samla på mig diverse "tycka-synd-om-mig-själv-gotte" i mina skåp i köket, framför ett serieavsnitt. Vi snackar alltså både cola, kexchoklad och karameller av alla dess slag. Väldigt smart när en dessutom har dendär visdomstanden påväg upp som gör förbaskat ont och gör en måttligt känslig. ;) Ca en timme efter detta samtal med telefonisten ringer djursjukhuset upp mig igen! Jag får lite smått panik och svarar inte förrän efter några sekunder. Det var veterinären, yes! Vi började prata om tanden direkt när hon läst igenom anteckningarna som telefonisten skrivit. Veterinären sa "missbildning och missbildning.. ptja.." som om att det kanske inte var rätt ord att använda.. Hmm. Grejen var den att röntgenbilderna hade visat att en av tänderna såg ut att sakna rötter. Jag sa att det visste jag om och att jag även visste om att det inte fanns några tänder under som skulle försöka ta sig upp och trycka på. So far so good mao. Men sen säger veterinären att det är svårt att säga incisivernas skick, alltså att det är inte helt säkert att mjölktanden faktiskt var en mjölktand. "Det finner jag märkligt" sa jag, "för den var bevisligen mindre än den permanenta och det var ju den som saknade rötter". Det höll vet med om, men den permanenta tanden var stor och hen blev tveksam över hur den skulle fungera ihop med de andra tänderna efter hen sett röntgenbilderna. Det köper jag helt och hållet, jag förstår att en blir tveksam för storleksskillnaden fanns definitivt där. Det såg jag också. Veterinären berättade vidare att beslutet togs i förebyggande syfte för att den permanenta tanden troligtvis hade lossnat av sig själv längre fram ändå, men att den i kuppen hade då kunnat skada tanden bredvid (I2) och gjort att den också hade kunnat drabbas och börjat lossna den med. Hen berättade även att om vi bara plockat mjölktanden hade Hedda haft en glugg ändå eftersom där bevisligen inte fanns någon tand under någon av tänderna som togs bort och den permanenta tanden skulle inte räcka till att täppa igen gluggen helt, gluggen hade varit det perfekta stället för smuts att samlas på om den varit i den lilla storleken - och där kom en mer utförlig förklaring till svaret "att sköta hundens tänder lättare" som jag nämnde som orsak i förra inlägget. -> Alltså togs Heddas I1 bort för att skydda I2 bredvid så den inte skulle bli skadad, då hade det kunnat resultera i en ännu större glugg i framtiden. Hedda får inte diagnosen bettfel eftersom hon har växelbett just nu (både tänder kvar som ska tappas och tänder kvar att komma upp). Tanden togs bort i förebyggande syfte snarare än som åtgärd av ett tandproblem. Veterinären tog ett beslut utifrån vad hen kunde se på röntgen och jag ska få hem ett nytt intyg som är mer utförligt beskrivet samt röntgenbilderna m.m att kolla på för att se och förstå ännu bättre. Jag är fortfarande kritisk (som alltid, heh) men känner att "it makes more sense" just nu än vad det gjorde innan samtalet med veterinären. Jag blev bra bemött även om jag märkte att det var irriterande med mina frågor och att jag inte kunnat förstå varför än trots samtal innan med veterinären igår, men jag tror inte jag är ensam om att uppleva sånthär. Jag lade till på slutet av vårt samtal att de kanske ska bli bättre på att informera innan så ägarna slipper bli chockade, både när det kommer till medicin och ingrepp. Sen sade vi hej då och lade på. Jag är fortfarande inte okej med detta, inte alls faktiskt. Men jag har insett att Hedda lider inte pga ingreppet, hon påverkas ju inte ens utan är precis som vanligt. Vi ska göra det bästa av situationen och ha det där intyget så vi kan prova på att ställa ut ändå minsann! Men... försäkringsbolaget då? Nope. Varken dolda fel eller hennes försäkring tar det här. Hade jag sagt att hon t.ex ramlat ner för en trappa och pga det behövt dra ut tänderna så hade vi antagligen fått ersättning, men det får en alltså inte i en sånhär situation. Får gladeligen stå ut med att vara 5400kr fattigare, jag som hade börjat spara till kurser m.m med hundarna. ;) Äsch, slänger in en bild på Heddas nyblivna glugg ist! Är det någonting jag lärt mig av denna upplevelse är det att aldrig ta saker bara muntligt. Kommer i framtiden Skriva neeeer precis aaaallt. Jag kommer Fråga om allt. Jag kommer Be om kostnadsförslag. Jag kommer Skriva ner allt som ska göras under "viktig information" på pappret om narkos, alltså exakt vad som ska göras och vad vi kommit överens om. Jag kommer vara ännu noggrannare i framtiden med att poängtera hur viktigt kommunikation är mellan veterinär och djurägare. Att djurägaren är förstådd med ingreppet och blir uppdaterad om hur det går och om eventuella val behöver göras. Allt för att undvika missförstånd, upprörda och besvikna djurägare.
Det är svårt att veta vart jag ska börja. Hedda åkte till veterinären igår för att operera bort sina mjölktänder som inte ville lossna och jag är fortfarande förvirrad, arg och ledsen på vad som hände.
Hedda har numera en glugg i underkäken som antagligen aldrig kommer att fyllas ut av någon annan tand, detta pga att veterinären har dragit en permanent tand på henne utan mitt godkännande. Det gör mig så arg, besviken och ledsen. De kunde inte ens ge en vettig anledning till varför de drog den, istället kom flera små tvivelaktiga svar vilket får mig att ifrågasätta deras kompetens även om jag hört gott om veterinären som utförde ingreppet. Visste de ens vad de gjorde? Var det en olycka? Kollade de röntgenplåtarna ordentligt? Såg de skillnad på en mjölktand och en permanent eller inte? Varför ringde de inte mig eller Viktor när jag sa att var är tillgängliga på telefon under hela ingreppet? Varför kan de inte ge en ordentlig förklaring? När Viktor hämtade Hedda jobbade jag så jag kunde inte åka och hämta henne själv. Efter ingreppet fick jag alltså allting berättat av Viktor via telefon och jag blev chockad direkt när han sa att de inte bara drog 4 mjölktänder som vi kommit överens om tillsammans med veterinären, utan även en permanent incisiv i underkäken. Förklaringen han hade fått var (bland annat) att en av incisiverna i nederkäken hade saknat rötter och därmed misstänktes vara missbildad (exakt deras ord!). Misstänktes? Ja, eller så är det mjölktanden jag berättade om när jag kom in med henne, som inte ville lossna pga att Heddas hörntänder var påväg ut som i sin tur hindrades av en gammal hörntand (mjölktand), dvs det blev lite för trångt. Jag sa klart och tydligt att jag visste att en av incisiverna nere har hon garanterat tappat så det går inte heller att skylla på att de trodde båda var mjölktänder om de nu skulle välja det som strategi nästa gång jag frågar. På röntgen syntes inga tänder under incisiverna i underkäken (I1) som var påväg upp - alltså hade hennes lite trånga bett kunnat lösas enkelt genom att 1) ta bort endast den incisiv som var mjölktand och 2) ta bort hörntanden (också mjöktand) som förhindrade den permanenta hörntanden att växa ut fint och ge plats till resterande, då hade den permanenta incisiven fått plats ensam helt enkelt. Hon hade alltså haft en permanent I1 i underkäken istället för två, men där fanns ju bevisligen ingen tand under så det hade ju inte spelat någon roll!? Hon hade iallafall sluppit leva med en glugg är min tolkning. Förutom denna chock jag fick så hade de 1) ordinerat antibiotika och smärtstillande utan information om hur tabletten ska ges (tydligen absolut inte med mat och den får ej krossas - kollade FASS) och 2) det hade sagt "borsta lite med den här" utan vidare förklaring till varför vi nu tydligen ska borsta hennes tänder med en minimal, specialgjord liten tandborste. De förklarade inte ens vart eller hur i munnen den ska användas (en ska ju förklara så att en femåring hade förstått för att inget ska bli fel), eller om vi bör ha någon tandkräm på osv. Informationen var överlag inte värst tydlig enligt Viktor och han kände sig osäker när han lämnade veterinären med Hedda och jag började ställa följdfrågor till honom i telefon. Han beskrev det som att de gav väldigt vaga direktiv om hur detta skulle skötas efteråt och förklaringarna till varför de gjort som de gjort var inte så begripliga. Jag valde att ringa upp veterinären själv och ifrågasätta, ibland är det svårt att föra vidare information så jag tänkte att jag kollar upp själv. Fick flera olika svar för det första svaret kändes så himla osant, men det lyckades komma upp nya svar hela tiden till varför de gjort som de gjort. 1. "Vi drog bort tanden för att förebygga tandlossning i framtiden..." 2. "Vi drog bort tanden för att vi misstänkte missbildning..." 3. "Vi drog bort tanden för att det ska bli lättare för er att sköta hennes tänder..." 4. "Vi drog bort tanden för att ge plats så hörntanden kan växa utåt igen..." Alla dessa förklaringar, vilken är det som stämmer? Varför skulle hennes tänder var mer lättskötta när hon har en jävla glugg!? Har hunden tandlossning eller ej? Varför förebygga någonting som inte ens är säkert att hunden har? Jag fortsatte ifrågasätta men det var inte lätt, till slut bad jag de skicka hem intyg till mig på att de dragit en permanent tand på min hund och varför, så jag har någonting att läsa igenom själv samt kan visa om jag vill ställa ut henne (har egentligen ingen aning om hur det fungerar, men tänkte det kan vara bra att ha om jag ska ringa upp försäkringsbolaget och diskutera med dem). Det som gör mig förvirrad är att Hedda fick ingen diagnos på bettfel. Försäkringen tog inte ett öre pga detta. 5400kr fattigare. Men också - idag ser jag på vårt kvitto att det står INGENTING om att de dragit en permanent tand på Hedda. Det står "3-4 mjölktänder" och så pris på detta, konsulttid, narkos, medicin m.m. Men varför står det inte att de dragit en permanent tand i underkäken för!? Jag blir så trött på det här, ögonen går lixom i kors när jag tänker på det. Självklart är jag genomlycklig över att Hedda mår bra och var helt fantastisk hos veterinären. Hon är pigg, ska redan på och tugga på saker igen och en kan inte tro att hon nyss fått 5 tänder utdragna. No way! Fantastiska lilla valp! <3 Samtidigt är jag förstås arg, förvirrad och ledsen. Försöker tänka att kanske gjorde veterinären rätt, men att det är jag som har svårt att förstå anledningarna i det stora hela ändå. Jag vill ju kunna lita på att rätt val har gjorts, men allting jag ser pekar bara mot motsatsen just nu. Hur hade ni gjort? Anmält, isf hur? Ringt igen ang. kvittot? Väntat på att intyget ska komma hem och agera då? Samt, hur kan detta påverka om jag vill ställa ut Hedda? Snacka om att jag blev förvånad över all feedback på mitt blogginlägg om att bära upp sin hund i obehagliga situationer. Så många fina kommentarer på facebook och personer som upplevt liknande (och värre) händelser! En kan säga att mitt hopp blev en smula större att folk börjar skydda sina hundar och faktiskt stå för det också. <3
Någonting härligt som hände bara två dagar efter blogginlägget (som för övrigt går att läsa här) var att Hedda satte sig i sitt eget bajs (nej, det var inte just det som var härligt, det var motsatsen till härligt fyi), jag var tvungen att gå sista lilla biten hem med henne i famnen för att hon ville bara tvätta av bajset själv när hon gick.. inte bra att få bajs in i fiffi tänkte jag så hon fick åka famnen och kladda ner mattes jacka med bajs istället. Mmm så mysigt, men vad gör en inte för de små. ;) På vägen möter jag en äldre person med två shih tzu-liknande hundar. Denna lilla gamling utbrister "Nämen, är hunden okej, har det hänt någonting!?" och jag berättar fnissande vad som hänt. Hen fortsätter vår pratstund med att berätta att hen minsann brukar bära sina hundar ibland och att det är väl klart en bär en hund som behöver det. Snacka om förvånad jag blev! Vi pratade lite till (främst om gamlingens hundar) och sen tackade jag för pratstunden och gick hem. Men denna lilla gamling, så himla söt som frågade om vi var okej. Där snackar vi trevligt möte. ;) Andra saker som händer, ja det är ju dessa valptänder, mjölktänder, löständer.. ni hajar grejen. Hedda har nämligen två tänder som inte lossnar. Efter att ha pratat med två veterinärer och gått från att ha en tid den 19 juli har vi äntligen landat på att få en tid direkt imorgon kl 8. Jag vill verkligen inte vänta med att få en bedömning om de måste dras eller inte när hon fyller 6 månader om 11 dagar (!), så det känns oerhört skönt att ha tid redan imorgon och få det åtgärdat. Hedda kampar, äter och leker som vanligt men hon är inte den som säger till heller. Någon mer som tagit bort mjölkbissingarna på sin valp? Erfarenhet, kostnad och annan info mottages tacksamt för att stilla mattehjärtat något. <3 Efter den tråkiga händelsen i skogen häromdagen tog vi med kameran till parken för att fota lite nya bilder på fluffen. Hampe är söt som vanligt med sin fluffiga rumpa och Hedda den lilla häxan, hon är minsann 29cm hög nu, 5,5 månader gammal. Fina älsklingar. <3
Igår var jag ute på långpromenad med Hampe i parken och skogen. Efter två varv runt i skogen genade vi mot den rundan som är kortast av de två som går att välja på för att komma hem fortare (matte blev hungrig förstår ni). Jag fick plötsligt syn på en joggare så vi stannade till i korsningen så personen kunde jogga förbi oss utan att behöva tänka på att vi ska samma väg. Direkt när joggaren joggat förbi vänder jag mig om och får syn på en person med två hundar av storlek ponny, eller nja, storlek 40kg+ iallafall. De befinner sig ca 20 meter bakom oss och är påväg mot samma håll. Jag har aldrig sett varken ägaren eller hundarna tidigare vad jag kan minnas och jag går ändå där varje dag med mina hundar. Som många vet är Hampe en reaktiv hund och kan tycka hundmöten är obehagliga. Han har sina dagar då han till synes inte bryr sig alls men så ibland blir han då väldigt osäker och gör utfall om jag inte hinner avleda. Vi jobbar på det, dagligen och just nu har vi haft en jobbig period där mitt tålamod gett vika några gånger och jag blivit irriterad. Jag själv tycker också hundmöten kan vara jobbiga för jag vet att när jag är ur balans blir det ofta pannkaka och en känner sig rätt misslyckad som hundägare och vägledare. Att vara en reko hundägare är inte lätt alla gånger, för visst är det väldigt mycket lättare att bli arg och storma iväg/säga till hunden än att samla sig själv och försöka motivera och avleda en hund som skäller och gör utfall, dessutom med en glad ton! Nåväl. Grusvägen på denna korsning i skogen är inte bred nog för ett säkert (och i mina ögon trevligt/lyckat) hundmöte. Det finns ingen sten för Hampe att hoppa upp på, godiset ligger förstås i andra jackan hemma och att gå framåt är inget alternativ för då får Hampe "ryggen oskyddad" och det skapar förstås stress hos honom. Att stå stilla blir dessutom på tok för nära. Jag gör det enda jag känner till i denna situation. Jag backar från stigen, går ut i kanten och lyfter upp min hund i famnen. Personen med hundarna går närmare och utbrister: "Ursäkta, men det där är det värsta du kan göra!" på ett väldigt auktoritärt sätt, som om jag gick kurs hos personen. Vänta lite.. .va? Jag är tyst någon sekund innan jag svarar med ett halvnervöst "Vi jobbar såhär..". Jag blev bara så tagen av hur den här personen valde att säga det, jag bad inte om hjälp, jag såg inte ens ut att behöva hjälp - Hampe satt i min famn, lugn och trygg. Så kom jag på att "kanske hennes hundar kanske känner sig provocerade" så jag backade lite till och gav de mer utrymme. Hampe låg fridfullt kvar i min famn och sa ingenting, så himla skönt. Personen muttrade någonting i stil med att jag förstärker rädslan i min hund om jag lyfter upp den och jag kontrade snabbt med att han är mycket lugnare om han får stöd i situationen än om han får möta den helt ensam. Hen muttrade vidare, skulle gå förbi med sina hundar varpå en av hundarna går mot oss (!) och nosar nyfiket. Jag backar lite till och Hampe låg fortfarande lugnt kvar i sin trygga zon. Då bestämde jag mig för att bestämt lägga till "En får faktiskt som hundägare respektera hur andra väljer att träna också, det här fungerar för oss.". Där var diskussionen slut, personen muttrade ytterligare och drog med sina hundar förbi oss. Jag gav mig inte helt enkelt och hundmötet blev iallafall för Hampes del bra och tryggt. Det bubblar fortfarande i mig. Jag har inte varit med om liknande händelser tidigare på promenader, att en människa för det första släpper en sån kommentar istället för att fokusera på sina egna hundar och för det andra inte ger utrymme åt personen som hen går förbi. Vi stannade till lite, jag fick spy galla i telefonen till Johanna (haha så upprörd jag var) och sen gick vi andra hållet hemåt. Hade ett hundmöte till fast med två små hundar i långlina efteråt och det gick helt strålande! I skrivande stund hör jag en hund utanför fönstret som skäller. Mina hundar reagerar och skäller tillbaka så jag ställer mig upp och tittar ut. Där ser jag en av de flera hundägare som finns i området tillsammans med någon vän och sin mittelspitz på parkeringen. Den här spetsen skäller och skäller. Vad gör ägaren? Jo, hen bär upp stackars hunden i nackskinnet och GÅR med den hängandes kvar i detta grepp runt bilen för att hämta resten av packningen. Hade jag gjort såhär på promenaden istället, där min hund hade farit fysiskt illa, där målet hade varit att orsaka smärta för att hunden ska sluta - för all del säg till mig, SLÅ till mig med en tidningsrulle och säg "FY, förjävlig matte du är". Far ett djur så illa ser jag inte hur en inte borde lägga sig i när en går förbi. Att orsaka smärta anser jag inte är en träningsmetod eller uppfostran och jag hade köpt att någon sa till mig om jag gjort så. För mig finns det ingen logik i att göra sitt djur illa med mening, det är vi som brister i vårt agerande och låter latheten lysa igenom. Min hund behöver trygghet, vem är jag att inte erbjuda honom det? Vem är jag att svika honom när han behöver mig?
|
sheltieship
Jag som driver bloggen kallas för Mai och är en 24-årig individ bosatt i Småland. Mina intressen är bland annat diverse som rör ämnet hund, hobbyfotografi, grafisk design, djur och andra små saker som gör livet gött att leva! Framför allt handlar bloggen om mina två shelties Hampe och Hedda, läs gärna mer om oss om du är mer nyfiken!
Bloggens namn kom till genom att mixa de två fina orden sheltie och friendship. Här på SHELTIESHIP kan du bland annat följa vår vardag i både bild och text, läsa om träningar, Hampes framsteg, Heddas uppväxt, foder, kreativitet & design, mattes hundrelaterade tankar och våra sprudlande små äventyr! KONTAKT:
@Sheltieship på instagraM
ARKIV
Mars 2017
INNEHÅLL
Alla
|