Förra veckan fick Hedda vara med på ett möte i ca 1h och hon gjorde precis det jag behövde henne att göra. Hon öppnade upp samtalet genom att bara vara med, sen låg hon stilla i mitt knä och buffade på min hand med sin lilla nos när jag stressade upp mig i samtalet. Jag kände mig avslappnad men ändå pepp på att prata om framtiden, trygg lixom. Hon är helt fantastisk den här gäddan! De andra var imponerade och jag likaså över hennes sätt. Hon har en känsla för det här och jag hoppas med hela mitt hjärta att både tid, hälsa och pengar finns för att bygga vidare på det här i framtiden, cus she's just that good. ♥
0 Kommentarer
Det är över två veckor sedan jag var hos läkaren och fick det trista beskedet att jag har någonting som heter Ehlers-Danlos Syndrom, förkortat EDS. Jag har inte läst på så mycket om det men det finns tydligen sex olika typer av EDS. Jag har då typ I och typ III, också kallade klassiska typen och hypermobilitets-typen (HT). I korta drag är jag född med en bindvävsdefekt, någonting som påverkar väldigt mycket i kroppen eftersom den består av mycket bindväv. Tillståndet påverkar både hud, leder och blodkärl. Jag är överrörlig, får blåmärken utan att jag minns vart de kom ifrån, jag har kronisk värk i leder och muskler, kronisk trötthet, har åderbrock över min bröstkorg, mina höfter och axlar subluxerar ibland, jag får ovanligt tunna men breda ärr, jag upplever muskelsvaghet i händer och jag har känsligt tandkött. Listan kan göras lång, egentligen. Allt jag upplevt kunde adderas ihop till en och samma defekt och det kändes till en början ofattbart.
Jag kom hem den dagen från läkaren, bröt ihop i köket och visste varken ut eller in. Sedan dess har jag i stort sett inte pratat om EDS alls, förutom när folk frågat mig hur jag känner om det, eller när jag igår vågade skriva ut på instagram hur läget är. Det är antagligen en grej som tar tid att acceptera, men ska jag vara ärlig känner jag ingen skillnad än att jag känner smärtan tydligare nu när jag är medveten om den. Livet har inte drastiskt förändrats, jag mår inte mentalt kasst över det - än. Vi får väl se, risken är kanske att en inte riktigt accepterar diagnosen om en bara ignorerar. Det var helt annorlunda när jag blev diagnosticerad med Asperger, det kom som en chock också förstås men det var första gången jag diagnosticerades med någonting och jag hanterade det med lite mer kaos om en säger så. Kanske har den erfarenheten gjort att jag hanterar min EDS bättre, jag vill iallafall tro det. Nu går tankarna om att utbilda en assistanshund för min Aspergers (NPF) men också för min EDS i mindre mån. Min spontana tanke är att Hedda passar perfekt för mig som min NPF-hund, hon larmar när jag mår dåligt och har en sån jäkla känsla för det. Jag har tursamt nog filmat henne en gång när jag var i slutet på en ångestattack och hon kom upp och stöttade mig i soffan, chocken gjorde att jag tog upp telefonen och min ångest avtog betydligt fortare. Hedda bör även klara av mindre saker för att underlätta för min EDS, som t.ex ta upp saker från golvet och kunna ge mig dem om hon ställer sig på sina bakben mot mitt knä, hämta medicin, ta av vissa klädesplagg m.m. Behovet finns definitivt här men både ork, tid och pengar existerar inte riktigt då jag försöker ta körkort nu och det vet vi ju alla att det inte är varken billigt eller går på en vecka. ;) Projekt NPF-hund får nog ligga på hyllan till nästa år, tufft nog. Vi tar en dag i taget helt enkelt. Nu är klockan snart midnatt, hundarna har tuggat ben och matte har fått blogga lite. Perfekt att ta en nattcigg och sen krypa ner i sängen framför Grey's Anatomy. Yaass. Gårdagen bjöd på en skön promenad i en härligt snöig terräng tillsammans med vår papillonkompis Bondi och hans matte Maria. Hundarna strosade runt, lekte och bara njöt av tillvaron. Snacka om att det här vädret verkligen är Hampes favoritväder! Han hade kunnat vara ute en hel dag och bara njuta av snön, alla dofter och skälla järnet på matte. ;)
Under promenaden kände både jag och Maria att vi var sugna på att åka ut till klubben lite tidigare innan de inbokade klubbmötena var planerade att starta. Vi gick hemåt efter en stund, planerade buss, packade våra väskor och vips var det dags att åka. Halv fem var vi på plats med Hedda och Bondi, årsmötet skulle börja halv sju. Vi startade upp värmen, lyssnade på musik, åt lite och tog det lugnt tillsammans med hundarna. Hela tre (!) möten skulle vi delta i på klubben; årsmöte, konstituerande möte samt styrelsemöte. Tur att det bjöds på smörgåstårta och kaffe. ;) Hedda var ett otroligt stöd under hela vistelsen på klubben och genom alla möten. Jag är SÅ glad att jag tog med henne och vid närmare eftertanke har hon egentligen haft en sån god känsla för hela stödgrejen sedan start, NPF-hund nästa kanske!? Idag bjuder dagen på saker i stil med framstupa sängläge, lite lätt webarbete på klubbens hemsida och sköna promenader i kylan med hundarna. Kanske jag orkar fota lite, kanske partnern min lagar lite vegetariskt åt oss och jag kan få krypa ihop under täcket framför Grey's Anatomy efteråt med hundarna, ååhh är redan på slutet av säsong åtta. Helt uppslukad minsann! Tass och kram! |
sheltieship
Jag som driver bloggen kallas för Mai och är en 24-årig individ bosatt i Småland. Mina intressen är bland annat diverse som rör ämnet hund, hobbyfotografi, grafisk design, djur och andra små saker som gör livet gött att leva! Framför allt handlar bloggen om mina två shelties Hampe och Hedda, läs gärna mer om oss om du är mer nyfiken!
Bloggens namn kom till genom att mixa de två fina orden sheltie och friendship. Här på SHELTIESHIP kan du bland annat följa vår vardag i både bild och text, läsa om träningar, Hampes framsteg, Heddas uppväxt, foder, kreativitet & design, mattes hundrelaterade tankar och våra sprudlande små äventyr! KONTAKT:
@Sheltieship på instagraM
ARKIV
Mars 2017
INNEHÅLL
Alla
|