Jag kom hem den dagen från läkaren, bröt ihop i köket och visste varken ut eller in. Sedan dess har jag i stort sett inte pratat om EDS alls, förutom när folk frågat mig hur jag känner om det, eller när jag igår vågade skriva ut på instagram hur läget är. Det är antagligen en grej som tar tid att acceptera, men ska jag vara ärlig känner jag ingen skillnad än att jag känner smärtan tydligare nu när jag är medveten om den. Livet har inte drastiskt förändrats, jag mår inte mentalt kasst över det - än. Vi får väl se, risken är kanske att en inte riktigt accepterar diagnosen om en bara ignorerar. Det var helt annorlunda när jag blev diagnosticerad med Asperger, det kom som en chock också förstås men det var första gången jag diagnosticerades med någonting och jag hanterade det med lite mer kaos om en säger så. Kanske har den erfarenheten gjort att jag hanterar min EDS bättre, jag vill iallafall tro det.
Nu går tankarna om att utbilda en assistanshund för min Aspergers (NPF) men också för min EDS i mindre mån. Min spontana tanke är att Hedda passar perfekt för mig som min NPF-hund, hon larmar när jag mår dåligt och har en sån jäkla känsla för det. Jag har tursamt nog filmat henne en gång när jag var i slutet på en ångestattack och hon kom upp och stöttade mig i soffan, chocken gjorde att jag tog upp telefonen och min ångest avtog betydligt fortare.
Hedda bör även klara av mindre saker för att underlätta för min EDS, som t.ex ta upp saker från golvet och kunna ge mig dem om hon ställer sig på sina bakben mot mitt knä, hämta medicin, ta av vissa klädesplagg m.m.
Behovet finns definitivt här men både ork, tid och pengar existerar inte riktigt då jag försöker ta körkort nu och det vet vi ju alla att det inte är varken billigt eller går på en vecka. ;) Projekt NPF-hund får nog ligga på hyllan till nästa år, tufft nog. Vi tar en dag i taget helt enkelt.
Nu är klockan snart midnatt, hundarna har tuggat ben och matte har fått blogga lite. Perfekt att ta en nattcigg och sen krypa ner i sängen framför Grey's Anatomy. Yaass.