Jag är så otroligt förtvivlad. Sedan Hampe fick börja ha tratt har det verkligen märkts på både honom och mig att vi är förbannat frustrerade över vad denna tratten ställer till med.
Vi brukar näst intill alltid gå och lägga oss med våra huvuden mot varandra och gosa tills vi somnar. Speciellt när jag mår dåligt eller om vi t.ex. haft en upptagen dag. Det är så vi varvar ner och känner oss trygga. Jag visste inte hur mycket vi faktiskt behöver denna rutin för att må bra.
De senaste dagarna har ingen av oss varit oss själva. Jag gråter för ingenting och han är låg och stressad ute pga antagligen fysiska vilan, mitt mående och stressen utanför lägenheten (ska vara lokal festhelg i staden i helgen så karuseller och öltält har satts upp utanför vår bostad).
Varje kväll ser likadan ut. Vi försöker komma fram till hur vi ska ligga jämte varann vid läggdags, men det slutar med att hans tratt petar mig i ögat, river mig på kinden eller skapar obehag för honom när han inte kan ligga platt med kroppen. Tillslut ger han upp och hoppar ner från sängen eller lägger sig vid fötterna, för att sedan efter några minuter ge det ett nytt försök. Han försöker verkligen, silverräven min. Det ska han ha en medalj för.
Men dessa kvällar blir sorgliga och jobbiga. Även om jag hör att han efter ett tag somnar och jag med ro i kroppen kan somna själv så vaknar jag ofta upp av att han vill försöka ligga nära igen. Det skär i hjärtat att be honom hoppa ner, för jag vet att det inte kommer fungera ändå.
Fasiken vad vi längtar till dagen han slipper tratten. En vecka kvar, förhoppningsvis. Peppar peppar ta i trä.