Igår var jag ute på långpromenad med Hampe i parken och skogen. Efter två varv runt i skogen genade vi mot den rundan som är kortast av de två som går att välja på för att komma hem fortare (matte blev hungrig förstår ni). Jag fick plötsligt syn på en joggare så vi stannade till i korsningen så personen kunde jogga förbi oss utan att behöva tänka på att vi ska samma väg. Direkt när joggaren joggat förbi vänder jag mig om och får syn på en person med två hundar av storlek ponny, eller nja, storlek 40kg+ iallafall. De befinner sig ca 20 meter bakom oss och är påväg mot samma håll. Jag har aldrig sett varken ägaren eller hundarna tidigare vad jag kan minnas och jag går ändå där varje dag med mina hundar.
Som många vet är Hampe en reaktiv hund och kan tycka hundmöten är obehagliga. Han har sina dagar då han till synes inte bryr sig alls men så ibland blir han då väldigt osäker och gör utfall om jag inte hinner avleda. Vi jobbar på det, dagligen och just nu har vi haft en jobbig period där mitt tålamod gett vika några gånger och jag blivit irriterad. Jag själv tycker också hundmöten kan vara jobbiga för jag vet att när jag är ur balans blir det ofta pannkaka och en känner sig rätt misslyckad som hundägare och vägledare. Att vara en reko hundägare är inte lätt alla gånger, för visst är det väldigt mycket lättare att bli arg och storma iväg/säga till hunden än att samla sig själv och försöka motivera och avleda en hund som skäller och gör utfall, dessutom med en glad ton!
Nåväl. Grusvägen på denna korsning i skogen är inte bred nog för ett säkert (och i mina ögon trevligt/lyckat) hundmöte. Det finns ingen sten för Hampe att hoppa upp på, godiset ligger förstås i andra jackan hemma och att gå framåt är inget alternativ för då får Hampe "ryggen oskyddad" och det skapar förstås stress hos honom. Att stå stilla blir dessutom på tok för nära. Jag gör det enda jag känner till i denna situation. Jag backar från stigen, går ut i kanten och lyfter upp min hund i famnen. Personen med hundarna går närmare och utbrister: "Ursäkta, men det där är det värsta du kan göra!" på ett väldigt auktoritärt sätt, som om jag gick kurs hos personen.
Vänta lite.. .va? Jag är tyst någon sekund innan jag svarar med ett halvnervöst "Vi jobbar såhär..".
Jag blev bara så tagen av hur den här personen valde att säga det, jag bad inte om hjälp, jag såg inte ens ut att behöva hjälp - Hampe satt i min famn, lugn och trygg. Så kom jag på att "kanske hennes hundar kanske känner sig provocerade" så jag backade lite till och gav de mer utrymme. Hampe låg fridfullt kvar i min famn och sa ingenting, så himla skönt.
Personen muttrade någonting i stil med att jag förstärker rädslan i min hund om jag lyfter upp den och jag kontrade snabbt med att han är mycket lugnare om han får stöd i situationen än om han får möta den helt ensam. Hen muttrade vidare, skulle gå förbi med sina hundar varpå en av hundarna går mot oss (!) och nosar nyfiket. Jag backar lite till och Hampe låg fortfarande lugnt kvar i sin trygga zon. Då bestämde jag mig för att bestämt lägga till "En får faktiskt som hundägare respektera hur andra väljer att träna också, det här fungerar för oss.". Där var diskussionen slut, personen muttrade ytterligare och drog med sina hundar förbi oss. Jag gav mig inte helt enkelt och hundmötet blev iallafall för Hampes del bra och tryggt.
Det bubblar fortfarande i mig. Jag har inte varit med om liknande händelser tidigare på promenader, att en människa för det första släpper en sån kommentar istället för att fokusera på sina egna hundar och för det andra inte ger utrymme åt personen som hen går förbi.
Vi stannade till lite, jag fick spy galla i telefonen till Johanna (haha så upprörd jag var) och sen gick vi andra hållet hemåt. Hade ett hundmöte till fast med två små hundar i långlina efteråt och det gick helt strålande!
I skrivande stund hör jag en hund utanför fönstret som skäller. Mina hundar reagerar och skäller tillbaka så jag ställer mig upp och tittar ut. Där ser jag en av de flera hundägare som finns i området tillsammans med någon vän och sin mittelspitz på parkeringen. Den här spetsen skäller och skäller. Vad gör ägaren? Jo, hen bär upp stackars hunden i nackskinnet och GÅR med den hängandes kvar i detta grepp runt bilen för att hämta resten av packningen.
Hade jag gjort såhär på promenaden istället, där min hund hade farit fysiskt illa, där målet hade varit att orsaka smärta för att hunden ska sluta - för all del säg till mig, SLÅ till mig med en tidningsrulle och säg "FY, förjävlig matte du är". Far ett djur så illa ser jag inte hur en inte borde lägga sig i när en går förbi. Att orsaka smärta anser jag inte är en träningsmetod eller uppfostran och jag hade köpt att någon sa till mig om jag gjort så. För mig finns det ingen logik i att göra sitt djur illa med mening, det är vi som brister i vårt agerande och låter latheten lysa igenom.
Som många vet är Hampe en reaktiv hund och kan tycka hundmöten är obehagliga. Han har sina dagar då han till synes inte bryr sig alls men så ibland blir han då väldigt osäker och gör utfall om jag inte hinner avleda. Vi jobbar på det, dagligen och just nu har vi haft en jobbig period där mitt tålamod gett vika några gånger och jag blivit irriterad. Jag själv tycker också hundmöten kan vara jobbiga för jag vet att när jag är ur balans blir det ofta pannkaka och en känner sig rätt misslyckad som hundägare och vägledare. Att vara en reko hundägare är inte lätt alla gånger, för visst är det väldigt mycket lättare att bli arg och storma iväg/säga till hunden än att samla sig själv och försöka motivera och avleda en hund som skäller och gör utfall, dessutom med en glad ton!
Nåväl. Grusvägen på denna korsning i skogen är inte bred nog för ett säkert (och i mina ögon trevligt/lyckat) hundmöte. Det finns ingen sten för Hampe att hoppa upp på, godiset ligger förstås i andra jackan hemma och att gå framåt är inget alternativ för då får Hampe "ryggen oskyddad" och det skapar förstås stress hos honom. Att stå stilla blir dessutom på tok för nära. Jag gör det enda jag känner till i denna situation. Jag backar från stigen, går ut i kanten och lyfter upp min hund i famnen. Personen med hundarna går närmare och utbrister: "Ursäkta, men det där är det värsta du kan göra!" på ett väldigt auktoritärt sätt, som om jag gick kurs hos personen.
Vänta lite.. .va? Jag är tyst någon sekund innan jag svarar med ett halvnervöst "Vi jobbar såhär..".
Jag blev bara så tagen av hur den här personen valde att säga det, jag bad inte om hjälp, jag såg inte ens ut att behöva hjälp - Hampe satt i min famn, lugn och trygg. Så kom jag på att "kanske hennes hundar kanske känner sig provocerade" så jag backade lite till och gav de mer utrymme. Hampe låg fridfullt kvar i min famn och sa ingenting, så himla skönt.
Personen muttrade någonting i stil med att jag förstärker rädslan i min hund om jag lyfter upp den och jag kontrade snabbt med att han är mycket lugnare om han får stöd i situationen än om han får möta den helt ensam. Hen muttrade vidare, skulle gå förbi med sina hundar varpå en av hundarna går mot oss (!) och nosar nyfiket. Jag backar lite till och Hampe låg fortfarande lugnt kvar i sin trygga zon. Då bestämde jag mig för att bestämt lägga till "En får faktiskt som hundägare respektera hur andra väljer att träna också, det här fungerar för oss.". Där var diskussionen slut, personen muttrade ytterligare och drog med sina hundar förbi oss. Jag gav mig inte helt enkelt och hundmötet blev iallafall för Hampes del bra och tryggt.
Det bubblar fortfarande i mig. Jag har inte varit med om liknande händelser tidigare på promenader, att en människa för det första släpper en sån kommentar istället för att fokusera på sina egna hundar och för det andra inte ger utrymme åt personen som hen går förbi.
Vi stannade till lite, jag fick spy galla i telefonen till Johanna (haha så upprörd jag var) och sen gick vi andra hållet hemåt. Hade ett hundmöte till fast med två små hundar i långlina efteråt och det gick helt strålande!
I skrivande stund hör jag en hund utanför fönstret som skäller. Mina hundar reagerar och skäller tillbaka så jag ställer mig upp och tittar ut. Där ser jag en av de flera hundägare som finns i området tillsammans med någon vän och sin mittelspitz på parkeringen. Den här spetsen skäller och skäller. Vad gör ägaren? Jo, hen bär upp stackars hunden i nackskinnet och GÅR med den hängandes kvar i detta grepp runt bilen för att hämta resten av packningen.
Hade jag gjort såhär på promenaden istället, där min hund hade farit fysiskt illa, där målet hade varit att orsaka smärta för att hunden ska sluta - för all del säg till mig, SLÅ till mig med en tidningsrulle och säg "FY, förjävlig matte du är". Far ett djur så illa ser jag inte hur en inte borde lägga sig i när en går förbi. Att orsaka smärta anser jag inte är en träningsmetod eller uppfostran och jag hade köpt att någon sa till mig om jag gjort så. För mig finns det ingen logik i att göra sitt djur illa med mening, det är vi som brister i vårt agerande och låter latheten lysa igenom.
Min hund behöver trygghet, vem är jag att inte erbjuda honom det? Vem är jag att svika honom när han behöver mig?
RSS-flöde
