Vad har hänt sedan dess då?
Rätt jäkla mycket. Jag kommer dela med mig utav vad jag skrivit på facebook bland annat.
Jag började alltså ge Andapsin till Hampe, det fungerade inte alls. Det blev tillslut ett stort problem att ens få i honom medicinen och det gjorde ont i mig att se honom så låg så fort jag tog fram en köttbulle eller annat gott. Smakade själv på medicinen och jag FÖRSTÅR att han inte ville vara i närheten av den, smakade verkligen pekka! Det gick att lura i honom medicinen i nästan en hel vecka, men jag såg ingen som helst skillnad på honom.
Jag tog beslutet att kontakta en veterinär jag hört mycket gott om i trakterna, som har opererat och behandlat fler hundar med samma problem som H. Tid bokades och jag hade ungefär förväntat mig samma diagnos egentligen, men kanske en annan lösning då diverse antibiotika och mediciner inte fungerat, det kändes som att det _inte_ kan vara ett alternativ att ge Andapsin och behandla bara symptomen på obestämd tid istället för att reda ut orsaken helt. Visst att sura uppstötningar kan ge problem med tonsillerna, men då hade ju Andapsin hjälpt något under den veckan han åt det. Jag bad även om att få kolla Hampes bakben för patella, då hans dubbelskutt han gör då och då fortfarande inte försvunnit.
På besöket började vi med att kolla allmäntillståndet, fick komplimanger om att Hampe verkade som en cool individ både i väntrummet och under lyssnandet av hjärta och lungor. Inga problem eller anmärkningar så långt. Vi kollade bakbenen och veterinären sa att han har inte patella, utan att hans skuttande antagligen är ett inlärt beteende sedan han blev påhoppad och skadad. Detta kan vi lösa genom rehab med hundfysio, eventuellt med viktmanchetter så han får "lära sig gå rätt på nytt". Goda nyheter ändå.
Efteråt kollade veterinären i halsen på Hampe. Det såg verkligen inte bra ut. Rött och svullet. Veterinären nämnde olika symptom som jag tidigare inte ens hade tänkt på, t.ex. att ibland när Hampe skäller låter han hes/knorrar lite i slutet av skallet. Vi gav lugnande till Hampe så veterinären kunde kolla djupare i halsen. Han misstänkte att det kan ha spridits till struphuvudet nämligen, vilket genast gör allting mer allvarligt och Hampes problem kanske inte går att bota.
Det kändes som ett hugg rätt i magen när veterinären sa att det spridit sig i Hampes fall. Han har alltså kronisk faryngit. Min älskade hund framför mig var mer sjuk än vad jag förväntat mig. Jag fick inte fram ett ljud, tårarna började rinna och jag visste inte hur länge jag skulle orka stå upp eller hålla emot känslan av att bara sjunka ihop och låta ångesten och sorgen äta upp mig inifrån. Veterinären gick iväg för att hämta spruta till Hampe så han skulle få piggna upp, när vet kom tillbaka torkade jag tårarna för att försöka lyssna på vad vi skulle göra härnäst. Kortison + en annan antibiotika (Bactrim) och operation om 2 veckor. Jag borde se skillnad på honom redan veckan efter. Hampe kommer även behöva rastas på nätterna för att kissa. I bästa fall behöver han en till kortisonbehandling efter OP, annars kortison i antingen omgångar då symptomen är värst eller som ALLRA värst, varannan dag för resten av livet.
Tänk om jag inte litat på magkänslan? Varför kollade inte andra veterinären ner ordentligt i halsen när jag ändå bett de kolla ordentligt och min hund var sövd? Detta kan nämligen inte ha kommit på en månad, det var bland det första jag fick höra. Nåväl. Jag är tacksam att jag gick vidare.
Veterinären frågade i slutet på besöket om vi tävlar nåt i agility. Jag sa att jag inte ens vågat träna det på länge dels pga hans hals då han kan harkla sig vid ansträngning och jag har velat få svar på problemen innan.. varpå veterinären sa på ett peppande, fint sätt med glimten i ögat att hen tycker jag och Hampe ska satsa på att tävla i sensommar - för då kommer min hund må bra och vara sig själv igen. Vi kommer ge allt vi har för honom med andra ord. Det betyder inte "per say" att vi SKA tävla, men att hen menade att Hampe kommer må bra och kommer kunna träna, härja runt och leka utan problem. Leva livet.
En lykta av hopp har med svag värme lyst inom mig sedan dess. Hampe kommer få ett bra liv trots denna kroniska sjukdom. Han kommer inte dö i mina armar inom en snar framtid som jag kände bara några minuter tidigare när vi fick domen.
Oavsett, fan vilken jobbig dag det var. Jag kände att jag behövde smälta detta och sedan har inte ens tanken slagit mig att blogga under den här tiden. Vi har en plan vi går efter och jag hoppas så himla mycket att Hampe slipper medicinering resten av livet.
Jag nämnde på facebook att mitt fokus skulle riktas mot att smälta allt och göra saker jag får energi utav och mår bra av. Det tär mycket på mig med sånna här besked, jag vet flera hundägare och människor som vet vad jag pratar om och känner. Jag avslutade min status med "Våra fyrbenta vänner betyder så ofantligt mycket. Han behöver inte bara mig, jag behöver honom. Så. Jävla. Mycket."
I lördags förra veckan fick Hampe sin första dos antibiotika och kortison. Antibiotikan är i flytande form med smak av banan, men tack vare kortisonet har Hampe ökad matlust och det har gått helt utmärkt att ge medicinerna i maten varje dag! Verkligen ett steg i rätt riktning. Inga tvång här inte!
Tredje dagen på medicinerna märkte vi på Hampe att han började flåsa och bli varm. "FEBER!" tänkte jag direkt men sen fick jag reda på att flåset och värmen beror på kortisonet och det är inte feber. Jag märkte också att han redan då blev piggare och mindre spänd i vardagen. Vi hade ett klockrent hundmöte i skogen samt ett möte av barn på cykel och Hampe brydde sig inte. Tidigare har han varit väldigt reaktiv och gjort utfall så det var väldigt kul att se min "gamla" Hampe tillbaka igen. <3
Idag är det dag åtta på medicin och alltså över en vecka sedan vet-besöket. Jag har fokuserat väldigt mycket på att just må bra denna veckan. Mår jag inte bra går Hampe in ett slags "ta hand om"-beteende, han ska ligga nära och ta hand om matte tills hon mår bättre helt enkelt. Jag vill inte det just nu, jag vill inte att han ska lägga energi på mig. Därför har jag försökt att hitta på saker (som inte involverar honom då förstås). Husse Viktor har varit hemma med Hampe några gånger under veckan medan matte träffat familj/umgåtts med vänner/gått på möten och det har fungerat jättebra. Jag är väldigt tacksam att Viktor ställt upp!
Hampe harklar sig inte längre efter ansträngning, han får inte längre sura uppstötningar men kan rapa ibland. Han har de senaste 4 dagarna gått från 2 kortisontabletter till 1 tablett om dagen och det fungerar finfint. Han ska äta Bactrim i 2 dagar till och från och med idag är det 1 kortisontablett varannan dag i tre veckor. Operationen är inbokad i början på nästa vecka.
Skillnaden är ännu tydligare nu. Hundmöten går i 90% fall riktigt bra, inga utfall utan han tittar bara på hunden och väljer att gå med matte istället.
Igår stötte vi på tre större hundar utspridda på tågperrongen och han stressade inte upp sig. Vi kunde lugnt sätta upp vår lilla station i skuggan med filt i väntan på tåg och han valde att gå och lägga sig hos matte. Det kom fram en dam som satte sig på huk och ville hälsa, innan jag skulle svara att min hund är osäker var Hampe redan framme och pussade på hennes händer. What? Förvånad, men glad matte!
Vi var och grillade hos Elin och company igår. Hampe fick följa med och träffa hennes whippet Gucci (som för övrigt är typ hans största kärlek - speciellt när hon nyligen löpt) och whippetvalpen Insa. Matte blev "lite smått" valpsugen sådär också. Det finns inget sötare än whippetvalpar, punkt.
Det var varierande stress från Hampes sida igår pga Guccis graciösa, extrema snygghet. Han försökte visa sig snygg men Gucci är en petig och bestämd dam, däremot märks det att hon tycker om Hampe, men som VÄN och ingenting annat. ;)
Under middagen låg min hjälte fint i bädden vi tagit ut på baksidan och vilade.
Insa tyckte Hampes svans var en intressant grej, en fluffig liten leksak typ, men den satt ju fast på någon så bita i den ville hon ju inte, hmm. Kanske dutta på den med nosen och trippa med tassarna efter den när Hampe var i kiss-mode? Det var kul det! Hampe kunde inte brytt sig mindre, haha. Tanken om att skaffa valp när jag har Hampe är intressant, han är så tålmodig och ointresserad (främst med små tikvalpar) samtidigt som han kan ta ett lekvarv och ha skitkul. ;)
Hursom! I början på nästa vecka blir det som sagt OP, är lite nervös men vi klarar detta! All förbättring jag har sett håller verkligen hoppet vid liv! Idag är det kloklippning, borstning och mys på schemat, så himla varmt ute med 29 grader så vi stannar inne under dagen. Blir en längre promenad i kväll.