Efter morgonrundan med Hampe spenderades förmiddagen med anteckningsblocket och bläckpennan i högsta hugg, Självklart med en frukostmacka och mer kaffe. Jag skrev ytterligare en lista med förberedelser inför valptiden som komma skall, samtidigt som någon film på Netflix spelades i bakgrunden.
Timmarna gick fort och det blev dags för nästa promenad. Vi kom fram till början av vår standardrunda då jag helt plötsligt hörde fågelkvitter från en lång gran i högra ögonvrån. Tystnad.. kvitter... tystnad.. Jag snörvlade till med näsan, sen blev det tyst igen. Hampes tassar lät smått när han tassade runt i snön.. och åter tystnad. Det var helt fantastiskt vilken skön tystnad som hade lagt sig över oss. I denna stund beslöt jag mig för att knipa truten, lyssna på ljuden omkring oss och bara gå promenaden med min hund - helt kravlöst och utan att öppna pratkvarnen var och varannan minut genom att antingen prata med hunden eller ringa en vän.
Vi gick där, Hampe och jag genom skogen. Det var som tagit ur en sagobok, fattades bara en liten skogstomte eller nåt. Vardagsstressen var som bortblåst och vi levde i tystnaden. Fler borde prova det där, eller det kanske bara är jag som har svårt att inte pladdra eller varva ner under vintern?
Absolut att bara promenader i sig är rogivande och avslappnande många gånger för vissa, men jag kom på mig själv med att gångerna vi tar tysta och kravlösa promenader har minskat under vintertid. Att tala är silver, men lyssna är guld. Idag var en guldpromenad minsann, så uppskattad av oss båda. Hampe höll sig inom lagom avstånd hela promenaden, nosade lite här, nosade lite där, kissade där och där, kollade så matte är med då och då. När vi kom ut från stigen och ut på den tomma, stora gräsytan gjorde han en jäkla söt lekinvit så vi bröt tystnaden, fyllde den med lyckoskratt (och fnatt) - förstås med all rätt. ;)