"What matters most is how well you walk through the fire" - C.B
Panik. Mörbultad. Änglavakt.
Den 10 september skulle jag och några fler (hund)kompisar träffas för en mysig hundträff med lek, flätskapande och rallylydnadsträning. Allting rullade på fin fint och alla hundarna hade så kul tillsammans, en riktigt underbar dag och en sådan dag jag verkligen behövde nu. Massa skratt och bus.
När dagen börjar gå mot sitt slut (17:30-tiden) sker det värsta som hänt mitt och Hampes liv tillsammans hittills.
Jag ska bara gå och hämta min fläta hos de andra som sitter en bit bort när jag hör hur alla börjar skrika. Jag vänder mig om och ser hur en hund har Hampe i ett stort grepp över ryggen, och skakar honom som en leksak.
Paniken bara väller igenom mig, jag börjar ryta "NEEEJ" och sedan skriker jag "SLÄPP MIN HUND!!" samtidigt som jag börjar springa mot dem med gråten i halsen. När jag kommer fram har hundens ägare ett grepp runt sin hund som gör att den inte kan skaka Hampe så mycket mer. Men han släpper inte precis direkt när jag springer fram. Jag ska precis vara så dum att sätta in min hand/arm mellan hundens gap och Hampes kropp för att på nåt sätt få loss Hampe utan att rycka bort honom - när hunden släpper Hampe och han faller till marken.
Jag plockar upp Hampe, men han inser inte att det är jag så i ren panik och försvar biter han mig i handen, sen blir han lealös. Jag blir livrädd, bär iväg med honom och börjar prata och klappa om honom. Då vaknar han till, biter mig igen varav jag fortsätter prata med honom. Han inser att det är matte som har honom nu och istället ger han mig några pussar på min mun och börjar slappna av. Jag inser att han kanske är okej och inte död men paniken skriker fortfarande inom mig. Jag sätter mig ner, gungar oss och gråter högljutt, hyperventilerar. Får bara fram hans namn, att jag finns där för honom, att jag älskar honom och att han är säker nu.
Ägaren kommer fram till mig, tar mig på axeln och säger bestämt "Vi åker till veterinären direkt, kom nu." Ägaren skulle köra framför oss och visa vägen för Poppy eftersom jag var som jag var som jag var (vi hade alltså 2 bilar).
Så jag börjar gå/småspringa mot Poppys bil, gråtandes i ren panik, hyperventilerar snabbare än vad jag någonsin gjort men vi kommer iväg jädrigt fort. Poppy försöker lugna ner mig i bilen men jag kan inte sluta gråta eller hyperventilera så vi får ringa upp min mamma. Efter att både jag och Poppy pratade med mamma så andades jag bättre och kunde istället fokusera på att vara lugn för Hampes skull - som nu låg och flåsade häftigt i bilen, med blod i pälsen och helt vitt tandkött.
Jag vågade inte kolla igenom honom i bilen då han verkligen tyckte det var väldigt obehagligt när jag vände på honom så vi väntade tills vi kom till veterinären.
Väl framme vid närmaste veterinär, Växjö Djursjukhus så får vi tid och rum direkt, de som var med fick prata åt mig och det kändes jättebra med sånt stöd, fina vänner man har. Veterinären kollade igenom Hampe, kollade hur han gick/rörde sig och frågade ut oss om vad som hänt.
Hampe fick smärtstillande genom spruta och skötte sig kanon trots allt som hänt. Veterinären hittade inga frakturer eller sår på honom. Sen var det bara att vänta i 20 min innan smärtstillandet började verka. Jag är helt ofantligt stolt över Hampe, han skötte sig kanon trots sin chock, trots sin smärta. Det var en ren tur att han inte blev mer skadad, hans päls räddade honom enormt. Att en sån liten hund kommer undan med att bara vara jävligt mörbultad är en ren jävla tur har jag förstått det som.
Hur som helst så har ägaren till andra hunden varit otroligt ansvarsfull. Hon har erbjudit sig att betala det försäkringen inte täcker och hon har smsat mig och undrat hur det är med Hampe ofta samt hon har föreslagit att vi träffas för promenad med hundarna för att avdramatisera det hela senare när Hampe är frisk igen. Otroligt bra där måste jag säga. Jag är så himla tacksam över allt!
Jag har i efterhand hittat två sår på Hampe som vi ska klippa runt och hålla rent. Vi åkte även in en extra gång till veterinären då Hampe inte kunde kontrollera sin blåsa. Urinet rann ur honom även om vi hade varit ute precis. Vi fick en ny veterinär som var mycket bättre än den första! En ros ska hon ha. Hon ville röntga Hampe samt kolla upp honom och ge honom morfin. Hon tror att han hade så ont att han kissade ner sig helt enkelt, och det tror jag absolut på då han pep när man lyfte honom osv. Fick även Rimadyl utskrivet istället för dem andra tabletterna och det fungerade MYCKET bättre! <3
Allt som allt så gick allting som kunde gå rätt i situationen rätt, som Poppy så bra berättade det. Hampe blev påhoppad och omruskad - ja, men han klarade sig utan vidare värre skador, vilket jag inte ens har ord för hur tacksam jag är. Hampe är det finaste jag har i mitt liv, han är min solstråle i mörkret och jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade förlorat honom.
Om 1-2 veckor ska vi börja låta Hampe köra lätta DP-pass och sakta arbeta upp honom igen. Han är ju fortfarande omusklad (som tidigare då pga hans undervikt) men har under denna sjuk-tiden på en vecka lyckats gå upp 4 hg, vilket är superbra! <3 Jag har även varit väldigt osäker på om han någonsin ska bli sig själv igen, älska andra hundar igen och allt det där.
Efter en vecka av en kur på smärtstillande och antibiotika så har Hampe iaf inte fått lida så mycket, vart go och glad mestadels av tiden, drömt lite mardrömmar bara. Han har stora blåmärken och svullnader kvar på kroppen, men som mer och mer börjar gå ner. Såren läker himla fint dem också!
Det enda jag har märkt rent psykiskt hittills är att han är försiktigare, såklart. Han säger ifrån lite lättare/snabbare genom ett dovt morrande till hundar som är för på, vilket jag egentligen ser lite som positivt då han alltid varit dålig på att säga ifrån tidigare. Annars har han tom gjort lekinviter till andra hundar och varit jättedukigt på att hälsa och repa sig. Helt underbart och fantastiskt. Även om jag många gånger tänkt att han är en vek individ så har han allt motbevisat mig här. Jag tar tillbaka allt jag sagt om att han är vek - för det här är långt ifrån vekhet. Min modiga solstråle fixar ju biffen!
Jag vill passa på att tacka alla fina, underbara, otroliga, fantastiska vänner som stöttat mig och Hampe genom detta! Dels till de som var på plats när allt hände och tog hand om oss, de som skrivit till oss på både sms, facebook, kik, dayviews m.m och dels till de som skickat krya-på-er-presenter, ni är helt underbara och vi är er evigt tacksamma! <3
Krya-på-er-blommor och korg med massa gotte och mys till os båda! Samt ett jättefint kort med hälsningar från tjejerna. Tack Maria, Poppy, Emelie, Erica och Dannielle! <3 | Ett supergulligt brev med konst från både ägare och hund samt ett super-mega-charmigt brev! Miljoner kramar och tack till er, Minus och Denice! <3 | Krya-på-er presenter från Ani och hennes vovvar Gimli & Aslan. Himla fint armband och Hampe älskade sina saker! <3 Miljoner kramar och tack ska ni ha! <3 |